Denna vecka startade i måndags med en positiv och glad känsla efter familjehelgen, den finns självfallet kvar trots hur veckan sedan fortsatte men den energi som jag laddat förbrukades ganska fort. 
 
Saga har fortsatt haft mycket anfall/kramper av varierad art, hon har tystnat ju längre veckan gått och hon har tyvärr behövt en del akutmedicin för att bryta och inte fastna för länge i framförallt frånvaron. Det har hänt saker denna vecka som har dragit undan mattan under mina fötter, från att gå från att känna ett lugn och en stor trygghet så känns det som om livet nästan börjar om från noll. Den trygghet, och den har varit stor, som vi haft
med vår assistent för Saga finns fortfarande knappt en månad men sedan slutar hon. Hon har hittat ett heltidsarbete måndag till fredag och fast/högre lön. Självfallet förstår jag henne och unnar henne den tryggheten då hon har två små barn att sörja för och är själv med det, och att slippa pussla och fixa inför helgerna hon arbetet är säkert också en stor fördel. Men inte desto mindre blir det kännbart för oss, att hitta en assistent så snabbt är först å främst svårt men sedan så vet vi ju att det tar minst ett par månader att "lära upp" en helt ny person och sedan så tar det ytterligare säkert ett år (utifrån vad den assistent vi har nu har sagt)  eller så innan den personen känner sig fullt trygg (om man kan det) med Saga och hennes anfall och allt runt omkring. 
 
Men som jag så ofta säger och tänker, hinder är till för att ta sig över. Jag, man kan nog säga att jag blev tagen på sängen och då blev förstås reaktionen därefter, bröt ihop ett par dagar och var nog inte mig lik som arbetsledare... Men det behövde jag så jag kunde ta tag i detta med ny kraft. Annons ute efter ny assistent, planering är i full gång för hur vi ska lösa Sötåsenveckan med assistent och även den sista kortishelgen måste lösas. Hoppas ju förstås att vi hittar en ny klippa bland de ansökningarna som vi hoppas ska komma in men som sagt var, det är inte bara för den personen att kliva in o ta ansvar direkt... Vårt mål är att vi ska ha en nästintill "färdig" assistent till skolstarten i slutet av augusti, då Saga börjar gymnasiet. Det måste vi tro på att vi kan lösa.
 
Som jag så ofta skrivit så blir inte livet alltid som man tänkt sig och planerat för, det är vi många som kan skriva under på tror jag... Men det är ju också lite av tjusningen med livet, att få hitta nya lösningar på problemen som uppstår på vägen, allt går inte att lösa som t.ex. Sagas epilepsi men detta går att lösa inom en snar framtid, och detta ger ju oss också möjlighet att reflektera över om det sätt vi löst det med assistenten tidigare är det bästa sättet eller finns det andra lösningen som kanske är bättre och ger mer trygghet och gör oss mindre sårbara, så det finns något positivt på det mesta. Det gäller bara att hitta och se det och det är inte lätt alla gånger.
 
Hur som helst så går vi nu vidare i livet
och gör allt vi kan för att lösa detta och
samtidigt njuta här och nu och inte fastna
i hur det kommer bli när assistenten slutar 
om några veckor.
 
Önskar er alla en fin o vilsam helg
kramar
 

2 kommentarer

Anonym

27 Apr 2015 07:15

Åh va tufft för er att hon slutar! Men ni kommer att hitta en annan härlig person till fina S ♡ kram på dig vännen. Min mobil är försvunnen i fall du försökt nå mig. Får en ny i slutet av veckan

Anonym

27 Apr 2015 07:15

Ammi är det som "pratar" :)

Kommentera

Publiceras ej