Det är så lätt att inte se de goda bitarna utan man blir hemmablind och då är det så lätt att fastna i det eventuella negativa eller åtminstone i att det inte händer något i utvecklingen kring Saga...
I dessa dagar när vi lämnat Saga på Sötåsenlägret har vissa reflektioner slagit mig kring Sagas utveckling under året som gått sedan förra sommaren och vi ser en hel del... Dock inte i kunskapsutvecklingen, och då menar jag läsning och sådan "skolrelaterad" kunskap. Där har hon tyvärr inte gått framåt nämnvärt men det är inte något som vi längre tänker på så mycket utan det är att hon utvecklats socialt och i medvetenheten om sig själv.
 Vi satt igår och pratade om det lite och jag slogs av tanken att förra året när vi lämnade Saga på lägret så var det vissa negativa beteenden som hon hade, säkert i sin frustration kring epilepsin men även tonårsproblematik. Nu när vi lämnade i år så känner vi att de bitarna är i stort sett borta, där har hon utvecklats mentalt och i och med att jag såg det så känner jag sådan glädje.  Jag som känt att hon "stått stilla" i stort sett i allt känner nu en sådan tacksamhet och lycka i att  faktiskt genom att vi har börjat "släppa" henne börjar också se en utveckling i henne som är oerhört positiv.
 
Detta visste jag förstås innan steget togs men tryggheten och behovet hos oss föräldrar att "hjälpa" och stötta sitt barn som dels har den svåra epilepsin men sedan andra funktionsnedsättningar är så stark så att våga ta det steget är inte lätt på något vis. Men idag känner jag att jag har fått ett bevis på att vi valt rätt väg hur jobbigt det än har varit, och är, att lära sig börja släppa taget om Saga. Om några år är hon "vuxen", åtminstone rent åldersmässigt,  så då är det ändå viktigare att vi kan "släppa taget" vid vissa situationer och låta andra "ta över"...
 
Jag vet att hon njuter på lägret, jag vet att hon har blivit en mer "stor" tjej. En stark, som gjorde mig såååå varm i hjärtat,  sak som har hänt denna gång som aldrig hänt tidigare tillfällen är att hon ringde oss andra kvällen.  Hon ville i och för sig inte prara med mig utan bara med pappa, men det gör mig inget för glädjen i att hon ringde och glädjen i det hon berättade för Jörgen räcker. Hon sa stolt - inga kramper. Det var starkt och berörde oss mycket. Blir det enda tillfället som hon hör av sig så räcker det långt, och det är 100 % mer än förra året. Och vi följer bloggen man skriver från lägret så uppdaterade på vad de gör blir vi ändå även fast det inte är specifikt på Saga...
 
Så viktigt det är att våga,  oberoende på vad det handlar om, för vågar man så händer
det alltid något positivt, förr eller senare. Livet är fullt av möjligheter och glädje. 
Ta tillvara på livet och lyckan i livet.  
Njut här och nu.
 
Denna vecka har kantats av mycket kramper och akutmedicin men igår o än så länge idag är det lugnt...
 
Däremot har jag haft en fruktansvärd huvudvärk nästan hela veckan och har nu förstått varför. Har varit lättirriterad och  tålamodet har inte funnits som det brukar. Spända käkar och axlar... 
 
I morgon är det dags att lämna Saga på hennes första sommarläger. Hon längtar och ser så mycket fram emot det... packningen står klar i hallen...
 
Inser att hur det än är och hur roligt jag än tycker det är för Saga att hon ska få sin "egna" vecka med sina "egna" upplevelser så känns det tungt, oroligt och jag är spänd. Men när vi lämnat och sagt hej då till en tjej som inte vill kramas när vi lämnar så kommer det kännas bättre (hoppas jag). Tror det känns extra tungt nu eftersom hon precis har gått ur ett långt skov med kramper. 
 
Nu hoppas och önskar jag att hon får en underbar vecka med så få kramper som det bara går, för kramper kommer hon få på lägret men hon har sin fina assistent med sig och hennes älskade storasyster Sara jobbar på lägret (fast inte med Saga) så det kommer att bli så bra så bra...
 
Kram och lycka alla fina
och skyddsänglarna kommer vaka över vår ängel.
 
Det var vad som morgonens dropp och t-k kramp lämnade efter sig förutom en off tjej. Som tur var inget brutet eller sönderslaget utan "bara" ytliga skador. Skovet fortsätter och vi måste ställa in vår planerade utflykt till Skara Sommarland, känns förstås trist men det kommer fler dagar i veckan och sommaren. Men det ger inget för varken Saga och oss andra att åka med en tjej som inte pratar, har droppar och mycket kramper och frånvaro, då kommer vi mest vara oroliga och spända. Vi hoppas på torsdag istället annars v 27, men som sagt var så kan vi aldrig veta om vi kan genomföra våra planer. Och så är vårt liv och det är vi alla så medvetna om...
Skoven kommer, skoven går och däremellan lite kramper till husbehov, så vi inte
glömmer bort att epilepsin finns :-)
 
Kram alla fina!