Från och med i morgon kommer jag släppa lite av kontrollen kring Saga och hennes dag, då är (hoppas vi) Sagas assistent färdiginskolad på Saga och skolan. Hoppas skriver jag för det är ju inte så enkelt trots att vi har haft en lång infasning, för det är ju något vi lärt oss med tiden att hennes epilepsi, precis som för många andra, förändras ofta och byter riktning minst lika ofta. Men där vi är idag så känns det som om hon är redo för att ta steget att vara själv med Saga och det känns även så för mig, Saga, hade hon fått bestämma hade det varit så från första dagen i stort sett ...
Känns lite (eller mycket) konstigt och även nervöst. Jag vet - de klarar sig utan mig - men klarar jag mig utan Saga, det är frågan. Men självklart gör jag det men när man har i princip varit tillsammans dygnet runt i 2.5 år (den tid jag har varit hemma på heltid) och dessförinnan all tid utanför jobbet så känns det absolut underligt. Men det kommer bli bra, det kommer bli bra, det kommer blir bra... och det är ju inte varje dag och bara några timmar varje dag, i skolan och lite hemma. En bra början känner jag/vi.
Frågan är, precis som en annan bloggare skrivit, vad jag ska göra med tiden som jag får "över". Mer än att städa, laga mat, tvätta osv osv allt detta som man kanske inte hinner eller tar sig tid till annars. Men jag vill ju inte bara hålla på med det, ska försöka att promenera mycket men då kommer ju tankarna att tänk om det händer något och jag måste snabbt kunna ta mig dit/hem. Det tar nog ett tag att släppa de tankarna men jag SKA verkligen jobba med det.
MEN PIRRIGT ÄR DET!
Livet rullar på, runt varje hörn väntar något nytt. Många med mig känner igen sig i att man tänker att efter denna helg, detta möte osv så blir det lugnt igen men icke... kommer hela tiden nya aktiviteter, möten, uppgifter som måste lösas osv. Men det är väl det som är livet!  Läkarbesök, habiliteringsbesök, sjukgymnastbesök, ortopedbesök, kontakt med försäkringskassan, LSS-handläggare och andra personer inom kommunen, listan kan göras lång. Att göra/inte glömmalistan fylls hela tiden på. Känner ni igen er??
Men det är skönt att man vet vad man ska göra på den fritiden som man kanske har eller???? Skämt å sido, så är det och valet är ju lätt att göra för det måste göras oavsett vad det handlar om för aktiviteter och hur man har det. Och för varje tung sak man går igenom så kommer man ut starkare även fast det just då inte riktigt känns så.
 
Det kan jag lova alla som går igenom tunga och jobbiga saker just nu att så är det - man tar sig igenom och har lärt sig massor och är stärkt av att klarat sig igenom det. Ingen tröst just nu för många men för mig har det hjälpt att jag vet att det blir bättre ♥♥♥ Det finns ingen grad på hur jobbigt man har det för alla är i sitt och det som är jobbigt hos någon kan vara hur simpelt som helst för en annan och tvärt om och det får man aldrig aldrig glömma bort. Vi måste vara ödmjuka mot varandra och finnas för varandra. Livet är underbart men ibland är vissa dagar/perioder något mindre underbara. Ta vara på dagen och varandra, det finns så mycket att vara glad och tacksam över varje dag. 
För oss handlar det om små saker som att vi kom iväg på skolfotot igår, att Saga sitter och sjunger SingStar just nu, att fina vänners barn mår lite bättre just nu, äpplen till äppelmos, att vi kan få vårt badrum klart i helgen osv. - inga stora saker för er men för mig är det underbara saker.
Detta föräldramöte blev tyngre än jag trott. Vet ju
att Saga har backat, på alla sätt, men det blir
extra tydligt när man sitter där i klassrummet och
lärarna berättar vad "man" jobbar med och
jag vet att -det gör inte Saga...
 
Livet får liksom ytterligare en dimension, vad
är viktigt. Här och nu och må så bra
det går, det är viktigt hos oss, inte vad man
kan och inte kan, inte vad man ska göra
i helgen, inte inte inte. Finns många saker
som är rena "skitsaker" som man kan
haka upp sig på. Men livet är viktigast!
 
Njut av livet, det kan ändras så fort.