Hade en sån där vakennatt i natt där tankarna på allt och inget fick fäste vilket gjorde att jag låg vaken några timmar. Började tänka på bloggen och kände att det var dags att skriva ngt kanske. Tänkte på
alla nätter som jag uppdaterade bloggen när vi låg på sjukhuset med Saga när hon var yngre, nu är det nog en sex år sedan och det är ju så skönt. Där var det verkligen svårt att sova och då blev bloggen en kanal ut i verkligheten...
 
Denna höst, eller egentligen sedan J fick sin hjärtinfarkt för drygt ett år sedan, har varit så jobbig och tung. Från bearbetandet av hans hjärtinfarkt, som gick bra men hade  lika väl kunnat slutat riktigt illa, var en jobbig jobbig tid till en kär vän som gick bort i somras till andra mindre dramatiska situationer i livet men ändå när man lägger ihop allt så blir man rätt så skör mentalt och orken finns inte till allt man vill och behöver. 
 
Saga har i sin epilepsi inte blivit bättre, den är fortfarande lika aktiv med 100-120 anfall varje månad av olika form. Det har för att göra livet lite mer spännande tillkommit lite olika varianter såsom kraftig huvudvärk ned syner av otäcka saker. Dessa är så jobbiga för henne då hon vid flera tillfällen sagt ”jag dör” när hon ser dessa ”syner”. Läkarna säger att det kan vara anfall men även en form av migrän... Hennes epilepsi förändras fortfarande med jämna mellanrum vilket gör det  extra svårt och jobbigt för henne och oss. Men hon är fortfarande en stor glädjespridare och en kämpe utan dess like så hon skänker så mycket lycka bara genom att finnas hos oss.
 
Jag försöker jobba med mig själv för att hitta en balans så jag orkar. Har fantastiskt stöd av min käre man och våra äldre döttrar, utan dom i mitt liv hade jag inte orkat. Tyvärr finns det inte så många andra kvar omkring oss och det är en stor sorg och något som jag försöker att se för vad det är och inte lägga så mycket energi på, den energin behöver jag till mig själv. Jag har kommit i insikt om att jag brister i att se mina behov och be om hjälp vilket jag också jobbar med men det är inte så lätt att helt plötsligt se vad jag behöver och dessutom be om hjälp när jag aldrig gjort det. Jag och min man hjälps åt i vardagen på ett för oss passande sätt. Men var finns de andra som skulle kunna finnas och hjälpa? Har inga ... hur kan jag då öva på det? 
 
Det är tungt, och har varit tungt en lång tid nu, men börjar se lite ljus i tunneln och jag jobbar hårt med mig själv för att inte ta in andraS energier. Det är bara jag som kan ändra mig själv, jag kan inte ändra andra så det där att acceptera och inte suga i sig andras tankar, åsikter, görande osv det tar tid att lära sig men snart kanske ...
 
Mitt liv är mitt liv och jag gör med det som jag tycker är bäst för mig och mina nära. 
Ta hand om varandra och alla är så viktiga för sig själv och andra.
kramar och glädje 
 

Kommentera

Publiceras ej