Känns overkligt och nästan som om det som var så jobbigt för några dagar sedan inte har hänt.
En riktigt konstig känsla måste jag säga...
Efter att Saga var så påverkad och hade en stor kramp vid 10.30 på lördagen så tog jag och min man beslutet att prova med att ge akutmedicin med 3-4 timmars mellanrum i lördags för att hon skulle slippa kramperna som
tar på henne och äter upp hennes kropp inifrån.
Resonerade som så att om vi åker in med henne nu så sätter de midazolam i dropp och hon blir dålig av det, aggresiv o ser monster, så vi provar först. Gav akutmedicin och vi gjorde det innan det skulle
vara "dags" för kramp så vi lyckades hålla kramperna borta.
Hon kom tillbaks till oss mer och mer under lördagen och hon slapp sina kramper vilket gjorde att kroppen fick vila och lite återhämtning och igår var det som om vi gick på moln för då var hon i stort sett tillbaks till sitt vanliga jag med mycket sång och "dans", det som fortfarande fanns var att hon fastnade i en rörelse då och då och att hennes motorik inte fungerade som den ska. Men vilken glädje men också en overklighetskänsla. och idag håller det i sig. Självklart kommer hon att få sina "vanliga" 1-2 anfall/kramper per dag som hon alltid har men skovet är över för denna gång (vågar jag nog säga) och det är sååååå skönt.
Nu kan jag tro att det finns några där ute som kanske läser detta som undrar varför vi inte åkte in med henne, att vi är ansvarslösa som inte gör det osv. Men vi har så många gånger under åren åkt in och det inte görs något annat än det vi kan göra hemme och vi möts av en okunskap av de allra flesta, en rädsla för hennes kramper och vi sitter där själva i vår oro och ledsenhet med en dotter som krampar. (vill samtidigt säga att vi har en underbar avdelning och jättefina sköterskor och läkare men kunskapen generellt om epilepsi är för liten upplever vi därför uppstår oro och förvirring över vad som skall göras, vi får oftast vara de som styr vad som ska göras) Därför väljer vi att vara hemma så länge det bara går, självklart som jag så ofta skrivit så åker vi/larmar vi amublans om det finns risk för livet eller vår oro blir alltför stor. Hemma är Saga trygg, vi har stöd av varandra och vi kan Saga och hennes epilepsi så väl efter alla dessa år så för oss är det tryggt.
1 kommentarer
Tina
11 Aug 2014 11:26
Har stor förståelse för att ni stannar hemma. Är det några som är sxperter på Saga så är det ni och det blir bara konstigt att ligga inlagd, många gånger!
Håller tummarna nu att fina Saga får fortsätta att må gott!
Stor kram!
<3
Kommentera