I fredags fick jag ett telefonsamtal som jag sent kommer glömma. den kvinna som jag i söndags hade suttit och ätit lunch med tillsammans med min man o hennes man och son. Vi hade lämnat våra döttrar på ett sommarläger som de båda längtat till och äntligen var det dags för det. Vi pratade om många olika saker under lunchen men kanske mest om hur mysigt hon och sonen skulle ha det på sin vecka med egen tid med sonen. 
 
Så i fredags kom samtalet att hon inte fanns längre. Allt hade gått fort och mannen, son o dotter hade åkt hem för att rå om varandra. Det gjorde så ont att höra detta, mest för familjens skull men också för att jag förlorat en fin vän och en som brann lika mycket som jag för familjer o föräldrar med barn som har epilepsi. Vi hade så mycket vi ville göra för denna grupp och tillsammans. Vi stöttade varandra när vi hade våra jobbiga perioder. Jag vet att hon hade mig som någon sorts förebild kring hur livet med svår epilepsi i familjen kan te sig och ända ha en god och fin livskvalitet men hon hade kommit minst lika långt i de tankarna. Jag såg en mamma som kämpade för sina barn och kanske främst sin dotter med svår epilepsi, hon fick kämpa på många plan och lyckades med mycket.  Och hade absolut lyckats med att inget fick hindra henne, dottern och familjen i livet. Trots den svåra epilepsin, allt kan man göra om än lite tillrättalagt utifrån behoven men livet skulle levas.  
Fina fina vän, kommer sakna dig i evighet och förstår inte än att jag inte kan prata med dig om livet och allt det jobbiga vi hade gemensamt. Om våra döttrar, om arbetet i föreningar och förbundet, om svårigheterna i vården men också om all lycka och glädje våra barn/ungdomar ger oss, om allt fint vi får uppleva och det fantastiska liv vi ändå har. Du saknas mig oerhört och mina tankar går till din man och barn.