Tänk er in i känslan i kroppen när ni hör hur ert barn/ungdom rasar nerför trappen...
Det hände här i morse, Saga gick ner för trappen till nedervåningen där hon har sitt dagrum. Hon sover på övervåningen med oss, på det viset har vi minimerat de tillfällen som Saga går i trappen till två per dygn, ner på morgonen och upp på kvällen. So good so far...
Hon sa till att hon går ner, försöker vara där men samtidigt vill hon inte för hon vill precis som alla klara sig själv. Det är också svårt att veta vad som är bäst, vill gärna gå framför henne ner och bakom henne upp men vi har fått rådet att inte göra det för ramlar hon så skadar vi oss också och vem ska då ta hand om henne... Ett stort dilemma men förstår tanken...
Som sagt så hörde vi dunsen i morse som vi bävat för och varit skräckslagna för, tänk er en18 åring runt 60 kg som ramlar framåt mitt i trappen i en kramp... Skräck, panik, oro, nejnej, hjälp, ajaj, panik är några få av de tankar o känskor som kom innan jag kunde se hur skadad hon var, om hon var skadad... Hon ligger med huvudet på golvet nedanför trappen o benen upp i trappen. Blöder ur munnen, det är det enda synliga där och då. När hon vaknade till så kunde hon röra sig, vi rullade över henne på bärplattan och bar in henne till hennes soffa, där hon somnade och jag satt som en fiolsträng och höll koll på henne. Ljudet och tankarna spelades upp som en film i mitt huvud om vad som hade kunnat hänt i fallet, känner panik och det kommer finnas kvar i mitt huvud länge som en katastroffilm som spelas upp gång på gäng.
Hur som helst gick det bra även denna gång, skyddsänglarna gör sitt jobb så bra. Bulor i pannan o i huvudet, ont i kroppen förstås men hon lever och finns hos oss.
💜älskade älskade Saga💜
