Hur gör jag för att be om hjälp när jag i stort sett aldrig gjort det. Jag har från jag var ung fått och behövt klara mig själv. Nu känner jag att jag verkligen skulle behöva lära mig att be om hjälp. Känns som jag håller på att gå under men så fort någon kramar mig, frågar om de kan hjälpa/göra något så börjar jag gråta...
Vad händer med mig? Förstår inte mig själv just nu. Trodde jag hade kontroll över mitt liv men nu inser jag att det har jag verkligen inte. Jag, den "präktiga" mamman, frun, dottern, storasystern, arbetskamraten, arbetsledaren, som har stort tålamod, ork osv, som alltid klarar allt och mäktar med allt oavsett vad. Har koll på läget och inte missar något inbokat eller annat. Eller? Hur är det egentligen, jo jag glömmer saker, jag orkar inte med allt, jag har inte tålamod nog, drar mig för att träffa människor, gråter eller blir arg när familjen frågar hur det är...
Är det så att livet har hunnit ikapp mig? Att de senaste 8-10 åren med Saga där hon bara blivit sämre och sämre med olika funktionsnedsättning som hon förvärvat över tid och utvecklingsstörningen som hon har, som nu i sommar visat sig vara medfödd, likväl epilepsin. Är det så att allt det som livet gett mig under åren nu tar ut sin rätt? Att jag någonstans måste inse att jag, precis som vem annan som helst, måste ta hand om mig själv för att kunna ta hand om alla andra och allt annat. Men jag vet ju inte hur jag gör då!!! Har ju inte lärt mig att tänka på mig själv först utan alltid på alla andra först!!!
Allt ska vara perfekt, städat och rent, god mat, fint dukat, välplanerat, förberett och helst hembakat o hemlagat. Jag ska vara "perfekt" så långt som det bara är möjligt, (Vet att jag absolut inte är perfekt på något sätt, har många brister och många saker som jag brister i), för min egen skull för att jag ska må bra och inte känna mig "dålig" och "misslyckad". T.ex. Som när vi i helgen skulle fira Sagas 17-års dag lite i förväg och jag dagarna innan hamnade i en riktig svacka och på förmiddagen när jag förberedde allt kände att "jag orkar inte", "jag går sönder snart" och andra destruktiva tankar. Men inte ringer jag och avbokar utan jag kör på, kunde inte hålla humöret på topp men jag genomförde firandet... Till vems glädje, Sagas förstås men annars?
Det är som jag står med näsan precis över vattenytan och klarar av livet och vardagen med det jag har men att det räcker med minsta lilla som kommer utöver "vardagen".
Älskade familj som finns där och står ut med mig
Älskar er alla oerhört mycket.
Vill ert bästa hela tiden och jag vet
att ni också vill mig allt väl.
Ledsen att jag inte kan ta till mig all
er vilja att stötta mig och ta emot det på ett bra sätt.
Puss och kram
All lycka i livet.
