Det blir jobbigare och jobbigare att tänka på att vi ska åka utanför Sveriges gränser. Lämna Saga på sin sommarvecka och vi vidare för en veckas semester på Rugen i Tyskland. Inte långt bort men det är första gången som vi är längre bort en ett par-tre timmar från henne vilket är tillräckligt för att paniken sakta sakta växer i magen och framförallt i huvudet. Förståndet säger att det finns inget att känna panik och oro för men känslorna kan jag inte styra över när det handlar om Saga och hennes svåra epilepsi som påverkar oss så mycket hela tiden. Olyckan och skaderisken ligger så nära till hands varje minut och det är det som påverkar mig allra mest tror jag. Även fast jag vet att det än så länge inte hänt alltför allvarliga olyckor kring Saga så målar jag upp bilder i huvudet om vad som kan hända vid eventuella droppar och annat... och om olyckan skulle vara framme att vi inte finns där då. Det gör ont i hjärtat och knuten i bröstet o magen kniper åt... Jag vet att jag inte behöver känna så och jag vet att det ordnar sig om olyckan skulle vara där, jag vet att andra finns för henne, jag vet att vi "måste" ta detta steg, jag vet att alla tycker det men jag kan inte riktigt känna att vi MÅSTE det. Varför, jag vet - för Sagas och vår skull - men ändå gör det ont ont ont att göra det.
Hon är på det bästa stället av alla och hon har superkul och trivs bra där, känner sig trygg både med de som jobbar med/finns runt henne och med platsen. Alla förutsättningar är de bästa med sjuksköterskor på plats och nära till ett stort bra sjukhus. Hon får en sommarvecka som hon kan tänka tillbaks på med mycket bad, lek och utflykter.
Allt detta vet jag så väl men ändå... Hon har så kul på sina sommarläger och trivs så bra när hon är iväg, utan oss och på egen hand med trygga personer omkring sig. Då njuter hon och trivs som fisken i vattnet. Jag vill ge henne det och då får jag må lite dåligt och tycka att det är jobbigt för det är för hennes -SAGAS- skull. Och det finns inget viktigare i livet än våra barn, Sara och Sandra - är stolt över er och det ni lyckats med och det ni gör med era liv - är vuxna och klarar sig själva nu med sina liv på sina håll men Saga är den som vi vet kommer behöva ha stöd av oss, och andra viktiga personer i hennes liv, under hela sitt liv. Hon kan aldrig komma dit hennes storasystrar gjort, hennes behov av stöd och assistans är livslångt (läkaren berörde det så sent som i veckan som var) och det lägger vi grunden för nu så att hennes liv så långt det är möjligt blir så bra och så innehållsrikt som det bara går. Detta är ett steg i den riktningen...
Vi, min älskade man och jag, ska åka
hur jobbigt det än blir.
Vi ska tjuvstarta firandet av att
vi varit gifta 30 år i år under resan.
Sedan ska vi fira vår bröllopsdag tillsammans
med våra barn när dagen kommer.
ÄLSKAR ER ALLA
