Att veta att Saga ska leva med sin svåra epilepsi resten av livet, om ingen mirakelmedicin "uppfinns", gör det så tungt och framförallt när hon är inne i sina skov med många många tuffa kramper. Hennes kropp far så illa. När hon nu på morgonen gick på toa raglade hon, snubblade fram. Fick hålla i henne, hjälpa henne så hon inte ramlade. När hon satt på toan så fick jag hålla upp
hennes kropp så hon inte ramlade omkull. Dessa skov tar på kroppen och allt hon lyckats "arbeta" upp under de lite lugnare perioderna slås undan och hon får kämpa sig tillbaks dit igen.
Återigen är det sån lycka att hon har sån livsglädje vilket gör att hon kämpar på. Som assistenten sa igår när hon gick hem "så jobbigt hon har det men ändå är hon glad". Stämmer så väl.
Kramar och lycka
