Från och med i morgon kommer jag släppa lite av kontrollen kring Saga och hennes dag, då är (hoppas vi) Sagas assistent färdiginskolad på Saga och skolan. Hoppas skriver jag för det är ju inte så enkelt trots att vi har haft en lång infasning, för det är ju något vi lärt oss med tiden att hennes epilepsi, precis som för många andra, förändras ofta och byter riktning minst lika ofta. Men där vi är idag så känns det som om hon är redo för att ta steget att vara själv med Saga och det känns även så för mig, Saga, hade hon fått bestämma hade det varit så från första dagen i stort sett ...
Känns lite (eller mycket) konstigt och även nervöst. Jag vet - de klarar sig utan mig - men klarar jag mig utan Saga, det är frågan. Men självklart gör jag det men när man har i princip varit tillsammans dygnet runt i 2.5 år (den tid jag har varit hemma på heltid) och dessförinnan all tid utanför jobbet så känns det absolut underligt. Men det kommer bli bra, det kommer bli bra, det kommer blir bra... och det är ju inte varje dag och bara några timmar varje dag, i skolan och lite hemma. En bra början känner jag/vi.
Frågan är, precis som en annan bloggare skrivit, vad jag ska göra med tiden som jag får "över". Mer än att städa, laga mat, tvätta osv osv allt detta som man kanske inte hinner eller tar sig tid till annars. Men jag vill ju inte bara hålla på med det, ska försöka att promenera mycket men då kommer ju tankarna att tänk om det händer något och jag måste snabbt kunna ta mig dit/hem. Det tar nog ett tag att släppa de tankarna men jag SKA verkligen jobba med det.
MEN PIRRIGT ÄR DET!
