Nu kände vi till slut att vi borde larma. Efter en Tonisk-klonisk och akutmedicin så kom hon inte tillbaks utan fortfarande frånvarande och korta toniska kramper. Gav ytterligare en dos akutmedicin och det släppte lite till men inte fullt ut. Då kånde vi att det var dags... när ambulansen kom så var hon ytterligare lite bättre och syresättningen var bra men hon började få korta toniska igen och hon var påverkad fortfarande. Då åktevi in... eftersom vi håller på med medicinsänkningar så är ju risken större att hon hamnar i status epilepticus.
Vi hade redan under förmiddagen försökt få tag i Sagas läkare för vi hade under de senaste dagarna sett en förändring i anfallen/kramperna som vi ville diskutera.
Många tankar finns kring allt som händer och de förändringar som görs. Det är inte alltid så att de positiva bitarna man kan se i förändringar övervinner de negativa. Men helt klart måste förändringar göras för som Saga har haft det de sista månaderna ska hon inte behöva ha det. Men när vet vi att det är bra förändringar som görs? Jo efteråt om vi ser en positiv förändring men hittills har ju i stort sätt alla förändringar varit till det sämre. Men det finns inget annat att göra än att fortsätta hoppas att nästa förändring är det som gör Saga bättre/piggare/mer vaken osv. Vi måste fortsätta hoppas och tro.
Kram alla.
3 kommentarer
Anonym
20 Feb 2013 06:14
Kära nån vilken otrolig stress ni lever med!
Beundrar dig Ann!
Tänker ofta på hur epilepsi går hand i hand med känslan av maktlöshet och oförutsägbarhet.
Jag tror inte alla förstår vilken styrka det krävs för att släppa kontrollen såpass att man själv kan få lite sömn..
Varma styrkekramar!!!!
<3 <3 <3
Malin N
Anonym
20 Feb 2013 06:29
Kramar och styrka och jag hoppas verkligen anfallet släppte i ambulansen så hon slapp mer medicin.
Tusen kramar <3
Jenny (Linn)
Malin
20 Feb 2013 13:28
Massor av kramar och styrka.
Kommentera